En symbolisk vitsippa

På promenaden idag hittade jag bara vitsippor. Hur fina de än är, var det liljekonvaljer jag letade efter. Så jag var besviken. Resten av promenaden gick jag lite håglöst runt och letade efter något som inte fanns. Tills det slog mig. Det är inte liljekonvaljernas tid än. Det är vitsippornas tid! Varför jaga något som inte är redo än? Varför är nuet, den enda tid som vi faktiskt har, mindre intressant än framtiden och det som vi inte har - och som vi kanske aldrig kommer att få? Jag mindes också en tidigare promenad när jag var ute och letade efter vitsippor, men bara fann tussilago. Även då var jag besviken. Den första tussilagon hade jag väntat hela vintern på att få se och när den väl kom var jag ändå inte nöjd, utan letade istället efter något "bättre". I efterhand är det så tydligt att det inte handlade om vare sig tussilago, vitsippor eller liljekonvaljer - istället handlade det om utmaningen att vara i det som är i varje nu utan att fly bort till något annat som inte är nu.

Det finns en uråldrig rytm, äldre än tiden själv, som vi alla kan höra och känna om vi låter den komma fram. Rytmen är svårare att uppfatta om vi försöker kontrollera den och tvinga den att göra något som den inte har skapat färdigt än. Men om vi lyssnar noga så kan vi höra den både i stillheten inom oss och mitt i vardagens brus. När vi är synkroniserade och dansar i samma takt är allt vi vill ha redan där. Inte för att vi har kämpat för det, utan för att vi är ett med rytmen. Varje taktslag är både en manifestation av nuet och ett förebud om en förändring. Om vitsippor och liljekonvaljer kan blomma i rätt tid, så kan väl även vi?